NÄR JULDAGSMORGON GLIMMAR...
av Georg Sterzel 1987, omarbetad 1997

...samlas åter stora skaror scouter till julotta i Riddarholmskyrkan. En enda gång om året får den gamla medeltidskyrkan leva upp igen och användas som något mer än pittoresk turistattraktion. Sången stiger mellan valven och i den kyliga morgonstunden lyssnar vi åter till berättelsen om undret i Betlehem, som satt så djupa spår i vår kultur och våra liv. Vi träffar gamla och nya scoutvänner, känner värmen och gemenskapen och upplever tillsammans julens verkliga mening och budskap. Så har det pågått i precis 60 år och så lär det fortsätta ännu många år. Fast förankrade traditioner är något man inte ändrar på så lätt.

Initiativet till juldagsfirandet i Riddarholmskyrkan togs inom dåvarande Stockholms Scoutkår, faktiskt så sent som 1937. Frågan är dock om några andra än en samling härdade och entusiastiska scoutledare kunnat komma på en sådan tanke. Riddarholmskyrkan visar nämligen som bekant en ganska kärv attityd vintertid: ingen uppvärmning, inga sittplatser och ingen elektricitet. Det svala klimatet har dock aldrig ansetts vara något problem för rutinerat friluftsfolk, som vant sig vid att anpassa klädseln efter de yttre omständigheterna. Övriga svårigheter har åren igenom klarats galant tack vare vänliga givare samt scouter från Kungsholmen- Väpnarna, som tydligt visar var julens höjdpunkt ligger i vart fall för deras del. Mer än 400 stearinljus, skänkta av De Blindas Tekniska Fabrik BLIFA (sedan 1971, dessförinnan kom gåvan från Liljeholmens stearinfabrik) lyser upp kyrkan och lika många stolar placeras ut till främjande av besökarnas bekvämlighet.

Det var alltså Stockholms Scoutkår som började fira julotta i Riddarholmskyrkan. När kåren uppdelades vid årsskiftet 1943/44 tog distriktet över traditionen, säkert lutande sig mot kärnan i det gamla arrangörsgänget i kårens tredje kolonn, vid samma tid ombildad till scoutkåren Väpnarna. Programmet har åren igenom varit i allt väsentligt detsamma med fanparad, körsång etc.

I samband med 20-årsjubileet påpekade visserligen legendariske Pontus Lönberg att det hela höll på att övergå i slentrian och förespråkade förnyelse, men några större spår satte detta knappast.

Listan på präster som passerat revy under de gångna femtio åren upptar åtskilliga intressanta namn. Startåret 1937 predikade kyrkoherden Oscar Krook. Sedan följde kårchefen i Stockholms Kyrkliga Scoutkår, blivande vice scoutchefen Arvid Lund. I miten på 1940-talet förekom en av den tidens stora profiler bland Stockholms prästerskap, pastor primarius Olle Nystedt, och 1950 var dags för ytterligare en av svensk scoutings framstående ledare, direktorn Wilhelm Schröder. Några år senare hittar vi som predikant Stockholms blivande distriktschef John Evaldsson och 1960/61 gästas kyrkan av vice pojkscoutchefen, blivande biskopen Ingemar Ström. Året därefter gör den hittills mest trofaste officianten debut: Assar Fjelkman, som åren 1962-1980 ledde julottan inte mindra än fjorton gånger. Så är vi inne på 1980-talet och den första kvinnan gör sin entré och lägger ytterligare en dimension till det traditionstyngda evenemanget: Lisbeth Carlborg, som ledde julottan 1981-1984.

Ända från början har julottan gynnats av skönsjungande körer. Starten blev den bästa tänkbara med en scoutkör, ledd av den välkände och framstående dirigenten Folke Rooth från KFUM. Han och hans kör torde ha varit med flera gånger de första åren. Under större delen av 1950-talet svarade Hedvig Eleonora scoutkårs kör för sången, varefter Telekören under Olle Berger tog vid åren 1959-1967/68. Efter den kom en flickscoutkör från Vällingby. 1980 debuterade Scoutkören under Björn Wester för att 1983 definitivt ta över sedan Vällingbyflickorna dragit sig tillbaka.
Bland andra traditionella inslag är väl värt att peka på den inledande fanparaden, som funnits med från starten. Det var uthålliga pojkar som skötte den de första åren. Redan 1949 påpekades dock det angelägna i att avlösning ordnades så att samma scouter inte behövde stå utan avbrott!

Sittplatser har som sagt ordnats under alla år såvitt går att utläsa ur gamla papper. En viss återhållsamhet iakttogs dock i början. 1946 angavs sålunda att vissa inbjudningskort enbart berättigade till ståplats och en skiss från 1950 visar att sittplatser endast erbjöds i drygt halva kyrkan.

Det massmediala intresset för detta unika evenemang har väl aldrig varit så över hövan. 1954 slog dock en av de stora Stockholms-tidningarna upp saken i stor stil i ett högstämt reportage med rubriken Julotta i Riddarholms-kyrkan bland rivna fanor, segertecken, illustrerat med bild på fackelbärande scouten Lars Wåhlin, Väpnarna, senare under många år en av de drivande krafterna bakom arrangemanget.

Alla rekord i uppmärksamhet slogs dock 1980, då evenemanget sändes i TV och kyrkan stormades av en förväntansfull allmänhet som trängde på i sådan mängd att de vanliga scoutbesökarna knappt fick plats!

Kollekt har naturligtvis tagits upp under alla år, varvid gammaldags scouthattar fått ersätta mer konventionella håvar. Tydligen ansåg man i början att arrangemanget borde vara självbärande. Efter första året noterade nämligen kårkvarteret eftertänksamt att arrangemanget "ej gått fullt ihop ekonomiskt" men uttryckte samtidigt förhoppningen att det skulle bättra sig med den saken redan följande år, enär grundläggande investeringar (köp av ljusstakar) nu var gjorda. Under många år upptogs kollekten till förmån enbart för Stockholms Scoutkårs, senare Stockholms Scoutdistrikts verksamhet. Kassa-tillskottet blev väl inte direkt lysande, trots att utgifterna verkligen var små under många år; den största kostnaden förefaller ha varit ett par tior till cigarrer åt kyrkans vaktmästare! Från mitten av 1950-talet dominerades kollekterna av omsorger om olika grupper handikappade. Uppbyggnaden av Kjesäter uppmärksammades ett par gånger, men allt överskuggande blev sedan kapellet på Vässarö. 1980-talet har bjudit mer blandad konfekt, där även internationell solidaritet betonats med ändamål som leprasjuka barn i Indien och svältande i Etiopien.

Snö eller slask, tidig eller sen julaftonskväll, nog ses vi väl igen i Riddarholmskyrkan när ljusen tänds på juldagsmorgonen!