Till flydda tider återgår...
En nypa flickscouthistoria
från gamla dagar
av Georg Sterzel 1998

I föregående nummer berättade jag om hur pojkscoutverksamheten
växte fram i Stockholm från äldsta tider till mitten av 1940-talet och
om hur pojkar och flickor gick samman i gemensamma kårer och
gemensamt distrikt och förbund åren kring 1960. Nu är det dags att
på motsvarande sätt skildra flickscouternas historia.

Av vuxna organiserad flickscoutverksamhet har funnits i Stockholm sedan hösten 1911, då Wallinska skolans scoutförening bildades. De föreningar som undan för undan växte fram hade alla direkt anknytning till stadens flick- och folkskolor, vanligen med någon eller några lärarinnor som ledare.

I samband med att Sveriges Flickors Scout- förbund bildades i mars 1913 organiserades samtidigt Stockholms Flickors Scoutkår. Kåren fungerade både som övergripande organ för stadens flickscout-föreningar och som arbetsutskott i förbundet. Kåren fick redan 1918 ställning som distrikt utan att detta satte nämnvärda spår i verksamheten.

I början av 1920-talet omorganiserades verksamheten. Kåren döptes om till Stockholms flickscoutdistrikt och de tidigare föreningarna blev kårer.

Det är dock viktigt att inte förväxla dessa kårer med den typ av kårer som bildades av pojkarna. Hela den organisatoriska uppbyggnaden av flickscoutförbundet var nämligen ända fram till slutet av 1950-talet sådan att de små enheter, som vi idag känner som avdelningar, anslöts direkt till förbundet under beteckningen flickscoutkårer och, efter blåvinge- och seniorscoutgrenarnas tillkomst omkring 1930, blåvingeringar och seniorscoutkårer.

Även i fråga om distriktsindelningen följde flickorna ett annat mönster än pojkarna. Tanken var att skapa små, hanterliga enheter av ungefär samma storlek som de största kårerna i dagens verksamhet. När medlemsantalet ökade i Stockholm blev det därför naturligt att 1931 indela staden i fem distrikt. Under senare hälften av 1950-talet hade dessa genom delningar och nybildningar växt till hela elva stycken.

Mot slutet av 1950-talet ändrade flickorna sin organisation så att den blev mer lik pojkarnas. Ett antal "storkårer" med alla kategorier (blåvingar, flick- och seniorscouter) representerade såg dagens ljus och i början av 1959 var det dags att slå ihop alla distrikten till ett enda flickscoutdistrikt. Det är knappast någon hädisk misstanke att omorganisationen var ett led i flickscoutförbundets anpassning till det förestående samgåendet med pojkscouterna 1960.

Av de gamla flickscoutkårerna finns idag inte längre några större spår om man enbart håller sig till kårnamnen. Precis som för dåtidens kvinnor medförde "äktenskapen" med pojkkårerna att flickorna praktiskt taget genom-gående antog pojkarnas namn. En bläddring i den senaste distriktsmatrikeln visar t.o.m. att man inte ens bryr sig om numera att annat än undantagsvis redovisa kårernas ombildningsår (= det år då pojk- och flickkårerna slogs ihop).

Sveriges äldsta flickscoutkår, Wallinum, lever dock vidare i Matteus Wallinums scoutkår. Hässelby Villastad och Spånga startades på sin tid som rena flickkårer och Västerled, numera ingående i Nockeby-Västerled, räknar sina rötter från ett tiotal olika flickenheter som 1961 slutligen förenades i Västerleds scoutkår..