ÄLGHORNSTÄVLINGEN
- En kort historik
av Georg Sterzel 1988,
uppdatarad 1998

Vintern 1925 hade de båda pojkscoutkårerna i Stockholm slagit sig samman med grannarna i Djursholm, Saltsjöbaden och Sundbyberg och bildat Stockholms Scoutdistrikt. När kretsen hösten 1927 utvidgats med ytterligare fem kårer från Stockholms län, väcktes tanken att kommande vår samla hela distriktet under scoutmässiga former och därvid låta scoutavdelningarna tävla mot varandra. Tävlingen skulle sporra avdelningarna att bedriva ett energiskt arbete samt stärka avdelnings- och patrullandan.

Sådana var tankegångarna bakom den första Älghornstävlingen, som gick av stapeln på Kristi Himmelfärdsdagen den 17 maj 1928 på Ladugårdsgärde i Stockholm. Tävlingsledare var distriktschefen Sten Thiel, biträdd av gräddan av den tidens Stockholmsledare. Även flickscout-ledare återfanns bland funktionärerna med dåvarande vice flickscoutchefen Gerda Blomberg i spetsen. Av distriktets 247 patruller ställde 222 upp.
Efter tävlingarnas slut marscherade distriktet med flygande fanor och klingande spel till Kungsträdgården för ett högtidsprogram med prisutdelning som höjdpunkt. Den åtråvärda Älghornsspetsen tilldelades därvid Stockholms scoutkårs första kolonns fjärde avdelning. Spetsen hade, enligt vad traditionen berättar, sågats från ett älghorn hemma hos Lidingö-kårchefen Erik Stark. Avsikten var att spetsen, ständigt vandrande, skulle bäras av segraren på avdelningsflaggans stång under ett år.

Älghornstävlingen kom under många år att bli den enda tävlingen för hela distriktet. När detta hösten 1936 delades i ett stads- och ett länsdistrikt, var traditionen så stark att det sågs som en självklarhet att åtminstone fortsätta detta samarbete, även om distrikten i övrigt gick skilda vägar. Efter 1948 års tävling ansågs arrangemanget dock så svårhanterligt, att distrikten från och med 1949 tävlade var för sig.

Tävlingen var från början avsedd som en trivsam samling för hela distriktet, även om det tävlingsmässiga snart kom att dominera. Det var dock naturligt att alla avdelningar skulle ställa upp. Inbjudan angav kort och gott kårernas starttider jämte diverse praktiska upplysningar. Närvarotävlan var obligatorisk till och med 1946. Tävlingens PR-värde underströks av valet av tävlingsplats. Det var ingen slump att denna under många år förlades så att allmänheten skulle få en inblick i verksamheten.

Flickscouterna saknade länge något motsvarande. 1948 fick de dock sin egen Hagatävling, en patrulltävling, uppkallad efter den traditionella tävlingsplatsen Hagaparken. Tävlingen genom-fördes till och med 1966 gemensamt för stads- och länsdistrikten. 1967 började man arrangera Haga- och Älghorns-tävlingarna gemensamt. Året därpå var det dags att lämna Hagaparken. Utvecklingen mot integrerad verksamhet ledde snart till att den rena flicktävlingen tunnades ut. 1978 genomfördes den för sista gången i Stockholm. Sedan 1979 är Älghornet sålunda det samlade namnet för hela tävlingen. 1988 genomfördes gemensam Älghornstävlan för hela regionen och har sedan dess ägt rum var femte år.