Legenden om Sankt Göran
(delvis från Legender från Sveriges medeltid)

Befolkningen i en stad som hette Selene hade fått ett stort problem. Det fanns en sjö i närheten, och där bodde det en drake. Den var stor och fruktansvärd, och ingen kunde rå på den. Än värre var att stadsbefolkningen var tvingade att varje dag ge draken två får till mat. Om draken inte fick sin vilja igenom  dödade han människor och åt och gick fram till staden och blåste en sådan förgiftad dunst in över muren, att de som träffades av den, blevo sjuka och dogo därav.

Så småningom hade fåren börjat ta slut. Man var tvungen att ransonera. Nu fick draken bara ett får om dagen. Men dessutom, och istället för får nummer två, blev man tvungen att offra en människa varje dag. Vem det skulle bli drog man lott om. En dag föll lotten på så vis att det blev kungen av Silenes egen dotter som skulle offras till draken: Då vart konungen mycket bedrövad och erbjöd sig att friköpa henne med guld och silver och halva sitt rike. Men allt folket vredgades högeligen och ropade: "Alla våra barn hava vi givit åt draken, och du har själv påbjudit denna lag. Därför skall du hålla den, eller vi vilja bränna dig inne i ditt hus." 

Kungadottern kunde slippa undan lika lite som alla de andra som tidigare hade skickats iväg. Hon satte alltså på sig sina bästa kläder, fick en guldkrona på huvudet, och gick iväg till sjön: Och med sådan sorg och bedrövelse skildes jungfrun från sin fader och gick till sjön för att bida, till dess draken skulle komma och uppäta henne. Och folket stod vid staden och såg efter henne. 

Det är nu legendens huvudperson dyker upp, den tappre riddaren Göran. Han hade varit ute och ridit när han fick syn på kungadottern, och nu undrade han varför hon stod där vid sjön och var så ensam och sorgsen, eller som han uttryckte saken: "Stolts jungfru, vad vill det säga, att du står här allena, sörjande och gråtande?" 

Hon förklarade hur det hela låg till. Men Göran menade att hon inte hade någon anledning att oroa sig mera. "Ädla jungfru, räds ej mer och var utan fruktan! Jag skall hjälpa dig i min Herres Jesu Kristi namn."

Hon å sin sida framhöll att hon hade svårt att tro att han skulle klara av att döda draken, och att det nog ändå var bäst att han gav sig iväg så att han inte själv råkade illa ut. Just då kom draken gående ur sjön, vred och fasansvärd, så att jungfrun av räddhåga nästan dånade vid hans åsyn. Men Sankt Göran gjorde korstecknet för sig och red emot draken och stack honom genom halsen med sitt spjut.

Det är alltså detta ögonblick som syns här ovan. Av alla avbildningar av helgon tillhör denna scen ur legenden om Sankt Göran de mest vanliga. På många bilder använder Göran ett svärd som vapen (till exempel är det så i Storkyrkan i Stockholm). Men här är det just det vapen som talas om i legenden, ett spjut, som används.

Nu hade Göran alltså oskadliggjort draken. Sedan sade han till jungfrun: "Kom nu i Vår Herres Jesu Kristi namn och bind ditt bälte om hans hals!" Hon gjorde så och ledde draken efter sig till staden som en spak och lydig hund.

Då folket såg draken komma, togo de till flykten. Då ropade Sankt Göran och bjöd dem bida och sade: "Varen oförfärade! Med Guds hjälp skall intet ont vederfaras eder. Vår Herre har sänt mig hit, att jag skall frälsa eder från denne drake, om I viljen hava en stadig tro på honom och alla låta döpa eder." Och strax dräpte Sankt Göran draken. 

Både kungen och hela folket, det vill säga tjugotusen män, förutom kvinnor och barn, gjorde som Göran hade sagt. De lät döpa sig till den kristna tron med en gång. Vad beträffar draken så släpades den ut ur staden med viss möda. Den var nämligen så enorm att man fick ta åtta oxar för att kunna dra den. Kungen erbjöd Göran både guld och silver och andra dyrbarheter som tack för det han gjort, men Göran ville inte ha något. Han sa att gåvorna skulle ges åt de fattiga istället.

Så slutar berättelsen om Sankt Göran och draken, men legenden är inte slut med det. Den fortsätter med att Göran red vidare från Silene, och ända bort till Spanien.

Kommen till Spanien upptäckte Göran att de kristna där tvingades att be till avgudar. När han protesterade mot det blev han gripen av en person vid namn Dacianus, han var ståthållare hos den romerske kejsaren Diocletianus. Göran blev torterad på alla möjliga sätt, inte bara som straff för att han hade protesterat mot hur de kristna behandlades, utan även för att han skulle förmås att själv överge den den kristna tron.

Vilda djur fick riva honom när han satt fastbunden, man strödde salt i hans sår, han fick dricka gift och blev satt på ett hjul beslaget med vassa svärd. Men allt klarade han sig igenom därför att han hade sin starka tro. När han lades i en panna med sjudande bly satt han bara där helt lugnt och lovprisade Gud och kände ingen hetta, bara svalka. Han lyckades i själva verket förstöra hela det romerska templet genom att kalla på Gud, som skickade en åskblixt och satte alltsammans i brand och gjorde så att jorden öppnade sig och allt som fanns kvar av templet sjönk ner i avgrunden.

Till slut dog Göran ändå martyrdöden. Som ofta i legender hinner (det blivande) helgonet i sista stund rikta några ord till alla de som i framtiden skulle vända sig i sina böner till honom, och som ofta i legender slutar berättelsen med att martyrens baneman får sitt straff omedelbart och bokstavligen genom en blixt från en klar himmel:

Dagen därpå bjöd Dacianus, att man skulle släpa och draga Sankt Göran genom alla gator och sedan hugga av hans huvud. Sankt Göran föll på sina knän och bad Gud, att alla de som åkallade honom i sin nöd, skulle frälsas och räddas ur nöden. Då kom en röst från himmelen och sade, att hans bön var Gudi täckelig och att så skulle ske, som han hade bett. Och därpå vart hans huvud avhugget. Men Dacianus, som lät pina och halshugga honom, blev uppbränd av en ljungeld.